Den som spetsar öronen ordentligt i en lekpark kan höra hur sjukt elaka barn kan vara mot varandra. Nu menar jag speciellt lite äldre barn.
Några pojkar i sandlåda: ”Nä, tyvärr Jonatan du får inte vara med å leka, man kan bara vara tre i den här leken. Jag är jättelessen asså.”
Pojke vid gunga: ”Mesen! Mesen!”
Annan pojke: ”Men sluta!”
Pojke vid gunga igen: ”Mesen! Mesen!”
Många äldre barn kan heller inte ta att det står en liten parvel i form av en 14-månaders Ture i samma lastbil och leker. Trots att en förälder står bredvid. Men idag råkade vi på raka motsatsen – två killar i fyra-femårsåldern som bara ville leka med oss. Ture fick hur stora ögon som helst när killarna svischade nerför rutschbanor, snurrade som galningar i gungor och hoppade studsmatta. När det var dags för oss att lämna parken sprang en av pojkarna ikapp oss. Lite stammande frågade han:
”Jo jag vill bara fråga om ni vill komma på mitt kalas. Jag kan skicka inbjudningskort…”
Hur svarar man på nåt sånt när man får en klump i halsen för att man blir så rörd?
